HoldemPoker.com

Spelarporträtt: Johnny Chan

”The Orient Express”; ”The Great Wall of China”. Kärt barn har många namn.

Grovt räknat kan man säga att det finns tre typer av spelare som vinner stora poker turneringar. För det första finns det de som aldrig vunnit något varken före eller efter klonken. De där som får sitt livs rush, och det räcker hela vägen. Någon form av pokerns svar på One Hit Wonder. Sedan finns det de som är duktiga och rutinerade spelare, som toppar formen till max en gång i livet. Sen finns det de riktiga stjärnorna. De som inte bara har kapaciteten att vinna och gör det, utan upprepar bedriften gång efter annan, som inte bara seglar över ribban, utan tycks höja den för var gång. En sådan spelare är Johnny Chan.

2002 valdes Johnny, fullt rättvist, in i Pokerns Hall of Fame. Få kan väl ha något att invända mot den utmärkelsen?

Han var en av de första stora stjärnorna som frontade en pokersite under eget namn., även om det numera främst är energidryck som Johnny Chan promotar, under det träffande varumärket ”All In”.
Johnny Chan är en erkänt duktig cashgamespelare som deltagit i de högsta livespelen i världen. Ändå är det hans framgångar som turneringsspelare i allmänhet, och i Main event i World Series of Poker i synnerhet, som han verkligen huggit sitt namn i odödlighetens Wall of Fame.

Chan var bara en spelare ifrån att göra det som ingen annan spelare tidigare lyckats med. Att vinna main event i World Series Of Poker tre gånger i följd. Stu Ungar vann tre gånger, men med ett långt uppehåll mellan andra och tredje gången. Johnny Moss vann tre gånger, men med uppehåll och dessutom i en tid då väldigt få deltog, och då röstning också avgjorde vem som ansågs vara vinnaren.

1987 besegrade han landsmannen Frank Henderson och inkasserade 625 000 dollar, i en turnering som lockade 152 spelare. Finalbordet innehöll stjärnor som Bob Ciaffone och Howard Lederer, Dan Harrington och Jack Keller. Harrington som skulle komma att bli världsmästare 1995 och Keller som blivit det några år tidigare.

1988 kom 167 spelare till start. Även här återfanns flera tunga namn till slut på finalbordet. Bland annat TJ Cloutier som till dags dato återfunnits på fem finalbord i main event, dock utan att vinna något. Även Jim Bechtel fanns vid bordet, han skulle 5 år senare gå hela vägen. Den kanske bäste av Chans motståndare var Erik Seidel, och det var till slut de två som möttes headsup. Denna headsup blev förevigad i en kort scen i filmen Rounders så småningom. Med åtta armband, 49 övriga pengaplaceringar i WSOP, en WPT-titel och nästan tio miljoner dollar i officiellt inspelade pengar förtjänar Seidel ett bättre eftermäle än att bli känd som ”killen som kom tvåa”.

Chan gick dock vinnande även den gången, och blev därmed än mer historisk. Nu sällade han sig till Doyle Brunson, Ungar och pokerns gudfar Johnny Moss som vinnare av två världsmästartitlar. Chan var emellertid inte mätt än.

1989, 178 spelare. Finalbordet blev denna gång inte fullt så namnkunnigt, förutom Chan fanns kommande världsmästaren Noel Furlong (1999) där, samt en ung amerikan vid namn Phil Hellmuth Jr. Hellmuth var förvisso en stor talang, men hade inte riktigt slagit igenom på allvar än. Den bästa prestationen so far var ett finalbord från WSOP året innan i ett sidoevent. Det var ändå Phil Hellmuth och Johnny Chan som satt där till slut.
Johnny Chan i sina stora solglasögon och den röda träningsoverallsjackan. Hellmuth mer stiff, i ljusa byxor och skjorta. Hellmuth ställer med de svarta niorna, får syn av Chans ess och sjua i spader. Floppen kommer med två kungar och en tia, vilket vilket ger Chan tre extra outs i form av de resterande tiorna. Spaderdamen kommer på turn, och nu har Chan även tre damer och fyra knektar att hoppas till. Tretton kort som talar för Chan, i annat fall har världen en ny världsmästare i poker.
Spadersexan faller på sista gatan, och Hellmuth kastar upp händerna i luften.

Istället för att få ett rekord på tre raka segrar fick Chan se Phil Hellmuth junior bli historisk och slå åldersrekordet när han som den yngste vinnaren någonsin spelade hem main event i World Series of poker.
Hellmuths seger tar ändå inte bort Chans storhet. Orientexpressen satt tre år på raken headsup i världens mest prestigefulla pokertävling, och vann två av dessa uppgörelser. Han har förutom världsmästartitlarna ytterligare åtta armband i WSOP, och till detta arton andra topp tio-placeringar. 1992 var han för övrigt tillbaka på finalbordet i main event igen, med en sjundeplats som resultat.

Den stilsäkre legenden Johnny ”Orient Express” Chan är tveklöst en av de största profiler pokern har frambringat hittills. Något säger mig också att vi inte sett slutet på en fantastisk karriär. Chan är bara drygt femtio år fylla, och har mer att ge.

Av: Erik Rosenberg

• Print

No comments.